Fräknarna hade börjat försvinna för några månader sen. Först
närmast öronen, sen på kinderna. Då hade hon blivit rädd och
stannat hemma, skyllt på feber. När hennes favoritfräken på
näsans vänstra kant en morgon var borta slutade hon kliva
upp ur sängen. Hon gick inte ens ut för att hämta posten.
Hon låste dörren med dubbla lås och drog ner persiennerna.
Hon slutade svara i telefon ut i fall att fräknarna trillade av och
ramlade ner i luren, åkte i väg med samtalet.
Hon försökte ersätta fräknarna. Hon målade med en tunn
pensel men färgen hamnade på kudden när hon sov, hon
provade med strössel men hade lämnat ett jämt lager socker i
hennes ansikte. Hon stansade hål på alla papper hon kunde hitta
och tejpade fast pappersprickarna på kinderna, vid öronen och på
näsans vänstra kant.
Men inget kunde göra henne lika glad som de riktiga.
Hon slutade hoppas, slutade tänka och satt stilla i sin pinnstol
och tittade på väggen.