det var hon och det var han med ögonfransarna
de som alltid hamnade på hans kinder
önskningar sa hon
och blåste

tvåveckorsperioder och andra människors historier

försvunna fräknar

Ibland kände hon i sina fickar för att se om de fanns där.
Ibland bläddrade hon igenom varenda sida i alla hennes
böcker för att se om hon någon gång använt dem som
bokmärken.

Fräknarna hade börjat försvinna för några månader sen. Först
närmast öronen, sen på kinderna. Då hade hon blivit rädd och
stannat hemma, skyllt på feber. När hennes favoritfräken på
näsans vänstra kant en morgon var borta slutade hon kliva
upp ur sängen. Hon gick inte ens ut för att hämta posten.

Hon låste dörren med dubbla lås och drog ner persiennerna.
Hon slutade svara i telefon ut i fall att fräknarna trillade av och
ramlade ner i luren, åkte i väg med samtalet.

Hon försökte ersätta fräknarna. Hon målade med en tunn
pensel men färgen hamnade på kudden när hon sov, hon
provade med strössel men hade lämnat ett jämt lager socker i
hennes ansikte. Hon stansade hål på alla papper hon kunde hitta
och tejpade fast pappersprickarna på kinderna, vid öronen och på
näsans vänstra kant.
Men inget kunde göra henne lika glad som de riktiga.

Hon slutade hoppas, slutade tänka och satt stilla i sin pinnstol
och tittade på väggen.

Väggen hade inga fräknar heller, den var lika tråkig som henne.

Det knackade på dörren.

Han sa att han var hennes granne och undrade om hon hade
mjöl att låna honom.

Hon lyssnade inte.

Hans ansikte var fullt av små prickar på kinderna, vid öronen
och den finaste på näsans vänstra kant.

Han hade stulit hennes fräknar.

Hon började förfölja honom och skrev en lista på allt han gjorde.

- Du bor i mitt hus, visst?
sa han en dag när hon stod bakom honom i kön till posten
(Hon skulle såklart inte skicka något. Hon skulle bara se till
så att inte fräknarna lämnade landet).

Hon nickade

Han bjöd henne på piggelin och gick med henne genom parken.

De kastade macka vid den konstgjorda dammen. Han vann, nio
studsar.
De gick tillsammans hem för de bodde trots allt i
samma hus.

När han log såg fräknarna ut att dansa
vid hans mungipor.

Hon stängde dörren och drog upp persiennerna. Det låg runda

pappersbitar över hela golvet. Hon sopade ihop dem för de
behövdes inte mer.

- De behövde nog bara någon att tycka om. sa hon och räknade
prickarna i ansiktet. På kinderna vid öronen och den finaste
på näsans vänstra kant.

herr walther och fröken hallonkvist - en liten historia

mustaschen

"Har du sett min mustasch?
Han är 10 cm bred, tre veckor gammal och gillar brödsmulor"

Jag försökte återta oskiljaktigeten när du rymde med bagarens dotter

vi åt sockerkaka med glass till
inte för att man ska det
men för att det var gott

min mamma sa alltid
att man inte kunde blanda allt det fina
och akta dig för män
som ger dig blommor
och vin

och glassen smälta lika fort
som sockerkakan föll isär
för ni växlade ströbröd
när vi skulle växla ord

lite som fingertoppar

och att kyssa någons axel
där huden är som mjukast
och lite kall

lite som att ligga för nära
andas samma luft
dina andetag i takt med mina

lite som att blunda
och känna din hud
nära min

lite som att somna
och inte säga
någonting